Hunger games
Jag har läst en artikel i expressen som Isabelle Ståhl har skrivit. Där drar hon paralleller mellan triologin Hunger Games och sahället vi lever i. Jag fann denna artikel väldigt intressant och jag kan inget annat än att hålla med henne i det hon skriver. Bland annat jämför hon Hunger spelen, som det heter på svenska, med den svenska arbetsmarknaden. Läs artikeln här!
För er som inte läst böckern eller sett filmerna så handlar det om Katniss Everdeen som lever i framtida Nordamerika, som nu heter Panem. Detta nya land är uppdelat i 12 olika distrikt och en huvudstad. I huvudstaden lever alla flott och ju längre ner man kommer i distriken, desto fattigare blir det. Varje år arrangeras ett "Hunger Games" där två ungdomar från varje distrikt får slåss emot varandra inne på en arena. Detta spel direktsänds i alla distrikt, den som står som enda överlevande är vinnaren. Under andra boken/filmen utbryter en revolution i alla distrikt på grund av Katniss. Inne på arenan är det en av fienderna som skriker till henne när hon riktar sin pilbåde emot honom; "Kom ihåg vem den verkliga fienden är" ( Rekommenderar både böckerna och filmerna)
Det jag fastnade för i hennes artikel var det Donald Sutherland sagt i en intervju. ( han spelar den ondskefulle presidenten i triologin) Han hoppas att fler ungdomar ska göra revolution efter att ha sett dessa filmer. Han anser att ingen organiserar sig längre, och i stället lägger sin tid på att twittra och söka jobb. När han själv var ung gick han och skrek ut slagord på gatorna under 1968, som "Join the movment", "Keep calm and workout", dessa ord används idag som slogans för multiföretag. Vilket jag kan tycka är ganska fel.
Jag reagerade starkt på det han sa och insåg att han har så rätt. Vårt liv handlar just om det han sa, socialamedier och söka jobb. Jag håller även med Isabelle Ståhl om att vi försöker förändra vårt utseende istället för att förändra världen, och det tycker jag känns så fel. Varför försöker vi inte få världen till en bra plats utan krig? För jag tror att majoriteten av världsbefolkningen inte vill ha krig. Varför kan vi inte lösa våra problem på en fredlig väg? Kanske kommer framtiden bli som livet i i Panem, speciellt om vi inte gör något åt saken. Vi tycker en massa, men på något sätt finner vi oss i något vi egentligen inte tycker om. Varför undrar jag? Varför står vi inte upp för det vi tror på? Varför organiserar vi oss inte och varför börjar världens befolkning bara att bry sig om sig själva? Det kommer bli stora problem i framtiden om det kommer fortsätta så här, när vi inte står upp för det vi tycker blir det lättare för diktaturer att utvecklas, och det är ingenting jag förespråkar i alla fall, gör du?
Så vad är lösningen på vårt problem? Dels så tror jag att vi måste organisera oss, börja bry oss om andra saker än oss själva, börja få ökad respekt för varandra, våga stå för det vi tror på. Men det är vad jag tror, hur tror ni?
